Förädisk lycka....

Jag är numera en sån där torris (udda inom min familj) som gärna lyssnar på P1 när jag åker bil. MEN jag måste säga att där tas upp en och annan intressant och allmänbildande sak emellanåt. Som i onsdags, exempelvis. Då hade dom ett program om Lycka. Lycka är det finaste som går att uppnå just nu. Mest poppis. Man ska vara lycklig för att vara lyckad, framgångsrik och en fin människa.
Alla vi som strävar i vårt anletes svett och vill vara lyckliga på vårt arbete, med vår partner, med våra barn och vårt utseende. Är vi inte 100 % lyckliga betyder det i vårt samhälle att återstående procent är vi OLYCKLIGA. NÄ, hörni, så kan det ju inte vara när man tänker efter. Livet är ju upp och ner, varje dag, månad och år. Ingen är ju konstant helt jävla nirvanalycklig hela tiden, och dagarna emellan behöver ju faktiskt inte betyda att vi är olyckliga. Det är inte fel att inte känna total lycka hela tiden, det är ju så livet är.

Dessutom berättade forskaren i programmet, att det du är lycklig över att ha åstadkommit idag, kommer inte att bringa fram samma lyckokänslor om en månad (ex om man vann en miljon kronor och lever i lycka ett tag, så är man ju tillbaka på jorden efter ett tag, och har andra mål, känner man då inte samma kick längre - så betyder det ju inte att man är olycklig, fast många verkar tro detta) Detta beror på att hjärnan vänjer sig vid olika dopaminhalter, allt efter som.
Så ska vi ta och avdramatisera detta med lycka och börja leva istället! Om vi bara lever de ögonblick vi känner total lycka - då blir ju livet väldigt torftigt och kort.