Som alla andra (läs jag och Greta) i den här familjen, så är givetvis lille Elis också spökrädd. Till viss del beror det nog på Greta, som älskar att skrämma stackarn bakom dörrar och skynken och, ja allt hon kan hitta att gömma sig i, och bakom. Mohahahaha hör man ständigt o jämt från henne, följt av illtjut från stackars lille Elis.Iallafall så låg han härom kvällen och ropade på mig uppe i sin säng och var "Ädd" för det var "Pöken" däruppe. Jag gick därmed upp till honom och tänkte ingjuta mod i det förskrämda lilla gossebarnet, på samma vis som jag gjort med Greta - att lära dom att säga NEJ, gå bort. Jag vill inte. Sagt o gjort så berättade jag hur han skulle sticka ut handen och bryskt säga ovanstående mening med pondus. Varvid han själv med myndig röst la till: "Tick o binn, pöket". Han klarar sig nog ;-)
Inlägg
2 kommentarer:
Hahaha! En av de bättre spökhanteringshistorierna måste jag säga, den tekniken går ju att tillämpa på andra fulingar också.
En bekant som tröttnat på ungarnas oro för spöken sa att "mamma och pappa har sprutat anti-spök-sprej runt huset så de kan inte komma hit". Barnet: "men mamma, finns det spöken?" Mamman: "neeej, det vet du ju att det inte finns, det har vi ju pratat om." Barnet: "men mamma, varför finns det anti-spk-sprej då?"
Haha, ja den var också bra!! Det går inte att lura dom liksom! Men vad ska man säga ;-)
Skicka en kommentar