Reflektion

Man stressar fram och rusar genom livet. Dagarna flyger och vi ser inte vad vi har, utan allt vi måste, allt vi vill. Mycket mäts i upplevelser och prestationer i dagens samhälle. Inte i vilka relationer vi har, och vad vi ger våra medmänniskor tillbaka. Vart har empatin och omtanken tagit vägen? Vem frågar mig om jag behöver hjälp, trots att jag ler och har det nystädat. Är det någon som orkar titta bakom fasaden på sina vänner längre. Är det någon som stannar och lyssnar, när de frågar "hur det är"? Är det arbetsamt att dela en annans bekymmer, eller rör det om i ditt inre, och påminner dig om att du också har känslor, som du vill förtränga? Vad vet du om när din tid är ute? Det finns kanske inget sen? Och tror du att du ligger nöjd där på slutet, över att du hann fixa det där sista i trädgården, på huset, eller att du har en smal midja? Eller är det dina relationer du tänker på då, om de varit lyckade eller inte? Om du delat andras glädje och sorg, och om du haft förmånen att ha någon som du kunnat lätta ditt hjärta för. Är du en förlåtande människa? Eller är du en dömande människa, som lägger ansvaret för din olycka eller missnöjdhet på andra, eller kan du se att du själv har ett ansvar i hur ditt liv och dina relationer är? Fundera över det en stund, och läs sedan följande:

Älska glömma och förlåta, det är livets stora gåta

Det vi inte lär oss i detta livet, kommer att upprepas i nästa, och nästa, tills du lär dig. Därför är det lika bra att titta sig i speglen och säga högt - Idag är början på resten av mitt liv. Jag hoppas du menar det. Jag gör det.